Sista praktikperioden och jag känner mig fortfarande lyckosam varje morgon jag är på väg. Det är något visst med den där känslan som infinner sig under bilresan, när jag dricker kaffe, filosoferar och lyssnar på musik sådär så att tonerna sprider sig in under huden och griper tag i medvetandet. Känslan av att vara en del av ett mirakel infinner sig tillsammans med fasliga kontraster.

Där det finns en vansinnig frustration över de 10 år som berövades mitt yrkesverksamma liv, i samband med trafikolyckan. År då jag tvingades att fokusera på min rehabilitering och som gör att jag nu ofta ligger ett steg efter alla andra och aldrig riktigt passar in någonstans. Måste liksom hela tiden fokusera till 110 % på allt, prestera och kompensera…

Nu har jag presterat något som innebär ett angeläget kontrakt inom räckhåll, i form av ett projekt som ger mig möjlighet att förändra och bidra till utveckling. Men förutsättningarna som ges i kontraktet försätter mig i en modern parafras av ett Shakespeare drama där jag måste övertyga och samarbeta med karaktärer som inte alls agerar som förväntat. Och den utmaningen är som att beträda ett minerat fält… Och det är då sannerligen en himla tur att det finns visuell retorik, musik och dans att ladda batterierna med för att orka – alla de där resorna på väg mot nya mål.