Nej, jag har fortfarande inte bläddrat i mina nya böcker,
men under de 15 minuter som det tog att öppna paketen och drömma mig bort till
ett liv där det finns tid för läsning och tid för umgänge med människor – under
de 15 min upplevde jag en stunds avkoppling och glädje.

Ärligt talat är det fruktansvärt ensamt att skriva
examensarbete. Tiden vi får med våra handledare är nästintill obefintlig och
pga det skapar de få schemalagda mötena bara mer förvirring då alla har fler
frågor än vad det finns tid för att få svar på. Information om forskningsfrågor
och dylikt finns enbart via förinspelade föreläsningar på internet. Där finns
inget utrymme för diskussioner och frågeställningar. Detta har blivit grogrund
till totalt missförstånd och inför morgondagens deadline har jag ”skrivkrampsångest”
pga att jag inte känner mig bekväm med att lämna ifrån mig ett material som
bara är ett utkast, då jag vet att detta utkast varje gång blir bedömt som om
det är färdigt. Nej minsann det här känns inte alls bra och jag saknar våra positiva
BVL: lärare som sprider energi bara genom att vara de dem är. Om jag ska
försöka namnge situationen måste jag uppfinna en ny sammansättning av ord – nämligen
diskurskalabalik. Ironiskt nog har en diskurskrock skett… trots att jag ska
använda diskursanalys som metod och trots att min handledare är expert på
metoden så sker denna krock mitt framför ögonen…

Tänk vilken tur att jag har min galghumor… så att jag trots
allt kan skratta åt eländet…. och drömma mig bort några minuter då och då – annars vet jag faktiskt inte riktigt vad jag skulle ta mig till i ett läge som detta.