Mäktigt, gripande och alldeles underbart… en magnifik
föreställning och en välbehövlig upplevelse. Jag behöver det där tillflödet av att
gå på opera, teater eller musical, känner mig liksom upplivad och mer levande
efter en föreställning. Mao sommaruppehållet har varit för långt, alldeles för
långt.

Vi satt på första raden och bara det att kunna se
ansiktsuttrycken och vara så nära händelsen gör att man känner sig som en
deltagare – vilket man iofs alltid är – för vad vore en föreställning utan
publik? Publiken och dess respons är avgörande för föreställningens framgång.

Inledningen började med ett mäktigt iscensättande av EVITAs
begravning. Scenografi, ljus och kostym kändes väldigt äkta och trovärdig.
Inslag som förgyllde föreställningen var Evitas andra jag – en akrobat (CE
Stjerneberg) som liksom dinglade ned från ovan, hängandes i rep och förstärkte känslan
genom sin akrobatiska dans som pågick i bakgrunden kontinuerligt. En annan
krydda är berättaren Che (Lindy Larsson) som har kraft och utstrålning både vad
gäller röst och kroppsspråk. Han blir verkligen sin roll på ett personligt
sätt.

Och när det gäller Charlotte Perrelli, så måste jag erkänna
att hade mina funderingar och tvivel om en melodifestivalsdrottning, verkligen
klarar av att axla uppdraget som musicalartisten EVITA. Lite svårt var det till
en början, men efter ett tag blev hon EVITA. Nu hör det ju till sak att jag är
ett fan av Madonnas version av EVITA och vem kan egentligen mäta sig med
Madonna? Det ansvaret är säkerligen tufft. Men som sagt det fungerade med Perrelli
även om jag saknade den där lilla extra gnistan litegrann, så blev jag absolut imponerad
av hennes framförande.

Att höra Evita på svenska var nytt för mig men jag gillade
översättningen och köper gärna skivan om de spelar in någon sådan. Och som sagt
framförandet, ensemblen, dansen och allt tillsammans kändes som en väldigt
mäktig upplevelse.